låt mig sova i dina armar.

Det var kallt.
Så kallt att det faktiskt gjorde ont i hakan hur mycket man än burrade ner den i halsduken.
Men det gjorde inget.
Jag hade gått av den varma rullande bussen, och börjat traska i smutsig snö i minusgrader.
Men det gjorde inget.
Det var sent efter en sån där dag som får dig att vilja ringa Mamma och be henne att ordna allt.
Men det gjorde inget.
För jag var på väg hem till honom.
Han skulle värma upp sängen åt mig, så att jag bara kunde sticka in mina iskalla tår att tina.
Han skulle hålla om mig sa han, så fort jag bara kom dit, kom dit till hans säng där jag sover så många nätter.
Men inatt kändes det speciellt. Det var speciellt.
Jag skulle bara smyga ner i en säng med fluffiga täcken som låg ovanpå han som luktade sådär gott som bara han kan. Lukta sådär så att det kittlas i tårna.
Vi skulle inte hinna göra någonting.
Inte hinna prata om vad vi gjort, hur dåligt dagen varit och hur ingen annan luktar så gott som han.
Det fanns bara tid för en puss. En lång puss. Kanske två.
Men sen skulle vi bara vara tysta.
Min frostbitna hud mot hans varma mjuka.
För att bara försvinna in i drömmar tillsammans.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0