Jag önskar att någon ville lyssna.
Förstå hur jag känner och mår.
Jag vill att någon skall se mig.
Jag vill att någon förstår.
Jag är mer rädd än vad ni tror.
Livet går förbi så fort för både liten och stor.
Allt jag vill är att vara lycklig för en dag.
Känna mig nöjd när jag somnar in,
att jag har varit... jag.

Det gör ont i mig.
Det gör faktiskt lite ont i mig.
Jag trodde vi skulle ha pratat nu.
Sagt att vi skulle ses igen.
Sagt någonting som fick mig att tro att du faktiskt kanske gillar mig.
Det känns som om jag ätit för mycket bulldeg och inte sovit 5 nätter i rad.
Varför?
För att jag sitter och väntar på att han, Han ska skriva.
Kanske han inte gör.
Han kanske såg att jag inte var hans tjej.
Inte var någon han skulle vilja hålla handen med.
Men för vad det är värt.
Jag skulle hållt din hand närsomhelst.
Jag skulle pussat din panna, näsa, överläpp, underläpp och kind för kind när du än ville.
Jag skulle ha lyssnat på allt du hade velat berätta för mig.
Om du bara hade velat träffa mig igen,
och ge mig en chans att visa hur jag kan fläta mina fingrar med dina -
så får du se då ifall du vill trassla lös dem.

Jag stod i hissen som inte ens är klar än.
Med sista flyttlådorna, och bultande händer.
Nu flyttar jag på mig igen.
Och det är långt ifrån sista gången.
Måste fortsätta flytta på sig.
Ögonen blev plötsligt som en sjö,
jag kom på att han inte kommer få se min första lägenhet.
Inte se den här gången heller.
Jag måste fortsätta flytta på mig.

jag sitter och väntar på dig på trottoarkanten tills du är här.

När ingenting.
Ingenting gått som det ska.
Som jag bestämt,
Och hoppats så mycket att jag haft magknip.
Så fanns den lilla kommentaren i min inbox.
"Vi känner inte varandra, men du är så himla söt."

Men jag går ju sönder varje gång du inte svarar.

Allt jag ville var att hålla hans hand.
Skratta tills det blev en suck man lutar sig in till en kyss.
Stå och kramas lite för länge.
Känna blixtar av energi mellan fingrar och tår.
Men nu sitter jag istället här och väntar på en liten mening.
Ett par ord bara.
"Det var kul"
"Jag skall kyssa dig nästa gång vi ses"
eller vad som helst där det sist står
"puss".

Känns som min mage och bröstkorg vill ut och dansa.
Jag ska fråga dig, sen, om du vill ge dem skor
- och om din mage, din bröstkorg, också behöver det.
För då kan du få dem av mig.
Fast jag har dem redan, båda paren.
Ska fråga dig, sen, om du vill ut och dansa.

Hon tog i mina fingrar.
Dina naglar, dom är som din pappas.
Jag känner igen hur det är att ta i dem.
Det är så jag vet.
Det känns likadant.

Ett ord fel innan du säger hejdå.
Ett ord som saknas.
Och jag gick sönder.
Känner mig som en kristallkaraff buren av ett 5årigt barn.
Väntar på att bli tappad.
Varje gång händerna tappar balansen känner jag mig nära till spillror.
Löjligt egentligen. Men ibland är känslor så genomskinliga.

Hur kan jag sakna honom,
Han som jag pratat mindre med än med min tandläkare.

Jag är en 18 årig flicka som spenderar mycket av min tid till att skriva.

Skriva texter om kärlek till fina pojkar, skriva texter om ett krossat hjärta, skriva texter om sorg till min bortgångne far och andra texter om det som kliar i bröstkorgen.

Så jag skapar denna blogg. Ifall någon vill lyssna. Jag förblir anonym för att det är texter från min botten.

Jag tänker visa gamla texter från en liten förvirrad tonåring, och från nu - en lika förvirrad men som kallas nästan vuxen flicka. Jag skriver här för att någon kanske kan känna igen sig, eller bara tycka att ett eller två ord är fina.