Han svarade.
Äntligen svarade han.
Han ville ses, en liten stund i alla fall.
Vet inte vad det betyder.
Men bara jag får träffa honom.
Jag ska krama honom.
Och våga.
Våga lägga mina läppar mot hans kind.
Snabbt.
Han kanske inte märker det.
Men jag ska våga.
Våga säga.
Säga att jag vill träffas snart.
Snart igen.
Inte säga att det kryper i mig annars.
Inte säga att jag vill att han skall hålla om mig.
Inte säga att jag vill kyssa honom här och nu.
Men säga att vi borde ses, snart.
Snart.
Ska se vad han svarar.
Jag kanske går sönder på vägen.
Men då har jag i alla fall sagt det.
Snart ska jag säga det.
Snart.

Jag gav upp.
Tänkte att han vill nog inte.
Han känner inte, detta är inte min plats.
Jag ska inte finnas där.
Så får jag några ord i min telefon.
Så ser jag honom i natten.
Och han ser mig.
Sen dansade vi tills fötterna gjorde ont,
och kysstes tills läpparna blev nariga.
Han kramade mig när det blev för kallt,
jag kramade hans hand medans vi gick i morgonljuset till en sen fest.
Jag kan inte vänta tills jag får hålla den handen en gång till, med flätade fingrar.

Det gör ont i mig.
Det gör faktiskt lite ont i mig.
Jag trodde vi skulle ha pratat nu.
Sagt att vi skulle ses igen.
Sagt någonting som fick mig att tro att du faktiskt kanske gillar mig.
Det känns som om jag ätit för mycket bulldeg och inte sovit 5 nätter i rad.
Varför?
För att jag sitter och väntar på att han, Han ska skriva.
Kanske han inte gör.
Han kanske såg att jag inte var hans tjej.
Inte var någon han skulle vilja hålla handen med.
Men för vad det är värt.
Jag skulle hållt din hand närsomhelst.
Jag skulle pussat din panna, näsa, överläpp, underläpp och kind för kind när du än ville.
Jag skulle ha lyssnat på allt du hade velat berätta för mig.
Om du bara hade velat träffa mig igen,
och ge mig en chans att visa hur jag kan fläta mina fingrar med dina -
så får du se då ifall du vill trassla lös dem.

jag sitter och väntar på dig på trottoarkanten tills du är här.

Men jag går ju sönder varje gång du inte svarar.

Allt jag ville var att hålla hans hand.
Skratta tills det blev en suck man lutar sig in till en kyss.
Stå och kramas lite för länge.
Känna blixtar av energi mellan fingrar och tår.
Men nu sitter jag istället här och väntar på en liten mening.
Ett par ord bara.
"Det var kul"
"Jag skall kyssa dig nästa gång vi ses"
eller vad som helst där det sist står
"puss".

Känns som min mage och bröstkorg vill ut och dansa.
Jag ska fråga dig, sen, om du vill ge dem skor
- och om din mage, din bröstkorg, också behöver det.
För då kan du få dem av mig.
Fast jag har dem redan, båda paren.
Ska fråga dig, sen, om du vill ut och dansa.

Ett ord fel innan du säger hejdå.
Ett ord som saknas.
Och jag gick sönder.
Känner mig som en kristallkaraff buren av ett 5årigt barn.
Väntar på att bli tappad.
Varje gång händerna tappar balansen känner jag mig nära till spillror.
Löjligt egentligen. Men ibland är känslor så genomskinliga.

Hur kan jag sakna honom,
Han som jag pratat mindre med än med min tandläkare.