allt.

samma känsla varenda gång jag blir påmind. även om det var längesen nu.

tankar under två minuter

Kemikalier och hormoner
Känslor i miljoner
Ångest över något som inte finns
letar
är det vad jag brukar gråta över
det kan väl inte vara något annat?
Är jag deprimerad.
Jag kanske bara är ledsen för jag inte vet något annat ibland
nej det måsta finnas en anledning
säkert samma som förut
kommer aldrig kunna förklara mig annars
för jag är väl inte sjuk?
är jag sjuk
jag är sjuk
det måste finnas medicin
annan medicin
medicin som funkar
"den ändrar ditt beteende"
jag vill inte ändra mitt beteende
jag trivs som jag är
fast jag är ju ledsen
har ångest så fort jag är ensam
eller när jag känner mig ensam
ibland är jag ensam i mitten av ett rum med folk
är det normalt?
men så känner väl många
jag är knappast speciell
om man nu kan kalla deprimerad speciell.
Men jag behöver nog ingen medicin då
ingen annan medicin
men jag behöver något
något nytt
jag skall göra en nystart igen
för att sen bara ramla tillbaka till samma äckliga rutiner
det kommer aldrig förändras

jag borde gått hem

Det bultar i tårna.
Det är för sent.
Det är för kallt.
Jag har gått över denna vägen så många gånger förut,
undrar varje gång om en bil inte kommer se mig.
Sätter mig på bussen.
Igen.
Snälla ta mig inte hem.
Åk inte dit jag skall.
Det dunkar i huvudet,
det snurrar i huvudet.
Munnen smakar dött av fimp och jäst vin.
Varför hamnade jag där igen.
Varför gick jag inte hem.
De där händerna trevandes desperat.
Vill bli älskade.
Eller något åt det hållet.
I vilket fall känns de fina mot mina händer.
På de där småtimmarna i den rökiga lägenheten av dekadens och fylla.
Tills läppar letar sig mot mina
Tills ord letar sig mot mina öron
Jag vill inte kyssa
Jag vill inte höra
Inte igen
Inte rakt ut
Kan vi inte bara sitta här som om det är första och inte hundrade gången jag hamnat i din skinnsoffa,
sittandes på armstödet
på säkert avstånd
Kan vi inte låtsas att vi inte alltid kännt varandra och att detta aldrig kommer funka
vi vill inte ens att detta ska funka
vänner med sexuella anspel
det har jag tänkt oss som
men jag går för långt
han också
men jag borde inte ens ha suttit där inatt igen
jag borde gått hem

låt mig sova i dina armar.

Det var kallt.
Så kallt att det faktiskt gjorde ont i hakan hur mycket man än burrade ner den i halsduken.
Men det gjorde inget.
Jag hade gått av den varma rullande bussen, och börjat traska i smutsig snö i minusgrader.
Men det gjorde inget.
Det var sent efter en sån där dag som får dig att vilja ringa Mamma och be henne att ordna allt.
Men det gjorde inget.
För jag var på väg hem till honom.
Han skulle värma upp sängen åt mig, så att jag bara kunde sticka in mina iskalla tår att tina.
Han skulle hålla om mig sa han, så fort jag bara kom dit, kom dit till hans säng där jag sover så många nätter.
Men inatt kändes det speciellt. Det var speciellt.
Jag skulle bara smyga ner i en säng med fluffiga täcken som låg ovanpå han som luktade sådär gott som bara han kan. Lukta sådär så att det kittlas i tårna.
Vi skulle inte hinna göra någonting.
Inte hinna prata om vad vi gjort, hur dåligt dagen varit och hur ingen annan luktar så gott som han.
Det fanns bara tid för en puss. En lång puss. Kanske två.
Men sen skulle vi bara vara tysta.
Min frostbitna hud mot hans varma mjuka.
För att bara försvinna in i drömmar tillsammans.

ledsen

Jag var tvungen att göra något.
Rensa tankarna.
Jag tände en cigarett, kanske 2.
Jag orkade inte.
Jag sköljde av mig från röklukten.
Funderade på om jag skulle skynda härifrån.

Vissa saker går inte att översätta.

I love you in the best way possible.

hm.

sov i min säng.
håll min hand.
säg att jag är vacker.
krama mig.
pussa mig.
kyss mig.
säg att du älskar mig.
så får du mitt hjärta.
du kommer inte ens behöva fråga.

Snart.

Han svarade.
Äntligen svarade han.
Han ville ses, en liten stund i alla fall.
Vet inte vad det betyder.
Men bara jag får träffa honom.
Jag ska krama honom.
Och våga.
Våga lägga mina läppar mot hans kind.
Snabbt.
Han kanske inte märker det.
Men jag ska våga.
Våga säga.
Säga att jag vill träffas snart.
Snart igen.
Inte säga att det kryper i mig annars.
Inte säga att jag vill att han skall hålla om mig.
Inte säga att jag vill kyssa honom här och nu.
Men säga att vi borde ses, snart.
Snart.
Ska se vad han svarar.
Jag kanske går sönder på vägen.
Men då har jag i alla fall sagt det.
Snart ska jag säga det.
Snart.

flätade.

Jag gav upp.
Tänkte att han vill nog inte.
Han känner inte, detta är inte min plats.
Jag ska inte finnas där.
Så får jag några ord i min telefon.
Så ser jag honom i natten.
Och han ser mig.
Sen dansade vi tills fötterna gjorde ont,
och kysstes tills läpparna blev nariga.
Han kramade mig när det blev för kallt,
jag kramade hans hand medans vi gick i morgonljuset till en sen fest.
Jag kan inte vänta tills jag får hålla den handen en gång till, med flätade fingrar.

3 juni 2012

ville berätta när jag var fjorton.

Jag önskar att någon ville lyssna.
Förstå hur jag känner och mår.
Jag vill att någon skall se mig.
Jag vill att någon förstår.
Jag är mer rädd än vad ni tror.
Livet går förbi så fort för både liten och stor.
Allt jag vill är att vara lycklig för en dag.
Känna mig nöjd när jag somnar in,
att jag har varit... jag.

Våren 2008

brustna läppar från förlorade kyssar.